Stukad fot, klantig elin.

Nu har jag gått på kryckor i tre dagar. Det suger verklingen. Foten gör ont konstant och är dubbelt så stor som annars. Jag har problem att gå på toa och att gå upp och ner för att ta nått att äta är bland det jobbigaste som finns så jag undviker köket. Ganska bra diet i alla fall.

Nu tänkte jag berätta hur det kommer sig att jag hamnat på kryckor. I lördags skulle vi möta kumla för revange match. När det är cirka åtta sekunder kvar av första halvlek har jag bollen och är ungefär på mitten på planen. Jag tittar upp mot måltavlan och ser hur lite tid det är kvar. I samband med detta märker jag att jag har rak gata framåt med ingen i vägen så jag börjar studsa. För första gången i mitt liv blev jag rikigt självsäker, tänkte shit vad bra det här går, jag kommer lätt sätta den, det är ingen i vägen. Det var bara jag och "luckan" i målet som jag tänkte på. Jag började småskratta där jag sprang och studsade bollen. Det skulle jag alrdig gjort. I samma sekund som jag hoppas upp för att skjuta mitt skott (som jag redan förutsatt ska blir grymt bra) ser jag i ögonvrån att nån kommer springandes. Jag drabbas då av en lite panikkänsla och skjuter iväg bollen mot målet men ser inte alls vart den hamnar. Nästa sak jag minns är känslan av en fot som viker sig och sen en smärta. För shit vad ont det gjorde.
Jag kommer ihåg att jag såg min pappa komma ner för läktaren och jag bara skrek pappa, helt galen. Han bar ut mig och de lindade min fot sen åkte jag upp till akuten och röntgade och allt. Det var ju "bara" en stukning som tur var men det är ändå ett handikapp som är ganska frustrerande för jag kan inte göra de saker jag vill göra på lovet för jag kan inte transportera mig själv..

Färdig klagat nu, skriver kanske mer senare idag för jag har ändå inga planer för kvällen..
(Cissisnygg har varit här idag, ganska mycket glädje på det)

<3